Nog ska man vara frisk för att vara sjuk.....!!!

Nu har det hänt igen...!

Undrar just när mitt elände med foten ska få ett slut? Som några av er redan läst i min blogg så fick jag för snart två år sedan, en svår följdsjukdom pga min diabetes. Efter att ha haft febertoppar varje dag i nästan två månader, utan att nån läkare kom på orsaken, så började högra foten vrida sig och jag kunde vrida den fram o tillbaka i konstiga vinklar. När jag ställde mig upp fick jag kolla om jag stod på fotsulan eller på fotknölen! Eftersom jag har diabetes är känseln i fötterna betydligt sämre än normalt. Och just högerfoten på mig har onormalt dålig känsel efter en operation där foten delades för snart sju år sen. Därför kunde jag, trots att foten hade en hel del frakturer, gå korta sträckor med kryckor.
Men en dag i april sa kroppen ifrån. En lördagkväll fick jag mycket hög feber och benen bar mig inte. Jag kröp ut till bilen och Kennet skjutsade mig till akuten där jag omedelbart lades in på MAVA ( medicinsk akutvårds avdelning). Sen gipsades foten om varje dag första veckan pga att den var dubbelt så stor mot normalt och minskades i storlek allt eftersom medicinerna verkade. Jag hade som högst 400 i crp ( snabbsänka..ligger normalt runt 10) och ett blodvärde på 75-80! Blodförgiftning och alla möjliga bakterier. Jag fick stanna på sjukhuset sammanlagt 3 veckor, med några dagar hemma mitt i, då vi trodde att infektionerna gett med sig....men ack nej. Det blen nästan 2 veckor till!
Sen under den tid fram till nu...så har det hänt så mycket, att varken jag eller ni orkar höra allt. Men OM de hade skickat mig till en specialist i Sundsvall direkt...eller åtminstone inom några månader, har jag troligtvis varit återställd nu.
Men när jag äntligen fick remiss till dr. Amouzandeh, en av få specialister på just denna skada, så blev han helt förtvivlad över den behandling de gett mig på Ö-viks sjukhus. Mitt gips hade bytts för sällan. En diabetiker får inte ha gips längre än en vecka pga risk för skavsår.... Jag hade i regel fått ha gipset i 3-4 veckor, och naturligtvis blev det sår.... När man har diabetes läker sår mycket långsamt...Ett litet skavsår kan ta ett par månader att läka, mot en vecka hos en frisk människa. Så länge man har sår på foten vill inte läkarna operera pga risken för benröta. Doktorn frågade om vi kunde tänka oss att han tog över mig som patient. Vi svarade naturligtvis JA på den frågan, trots att vi vissa gånger åkte ner till Sundsvall två gånger i veckan. En utbildad gipstekniker, Lena, var underbar och kunde verkligen gipsa proffsigt! Nu hoppar jag över allt som hände sommaren -08...Efter några besök i augusti/ september ansåg doktorn att nu var det absolut nödvändigt att operera foten trots att ett par sår fanns kvar. Detta för att foten över huvud taget skulle gå att få rak igen. Jag lades in på Sundsvalls sjukhus i slutet av september för att opereras morgonen därpå. Mitt i natten blev jag våldsamt sjuk med hög feber och det innebar att operationen fick ställas in...och jag isolerades då man var rädd att jag fått svininfluensan! Men proverna visade att det inte var det. Jag fick besked om att jag skulle transporteras till Ö-vik i ambulans, och där lades jag in på medicinkliniken och fick stanna drygt en vecka då jag hade rosfeber. Tack och lov att jag inte hunnit opererats! För det var just på min dåliga fot som alla blåsor satt. Foten var illröd och full med både små och stora (ca 1 dm) stora blåsor och hela foten hade svällt till dubbel storlek. Hade jag varit opererad hade alla stygn spruckitn upp...!
Sen tog det ända till 11 novdember innan man vågade operera. Då hade hela foten ömsat skinn! Operationen var beräknad att ta ca en och en halv två timmar, men den tog över fyra timmar pga av att foten var i så dåligt skick av att ha varit felgipsad mm...suck. Jag fick ligga på intensiven i ett dygn då jag hade dåligt med syresättningden och fick syrgas. Sen, efter ytterligare ett dygn blev det ambulans igen till Ö-viks sjukhus för eftervård över en vecka.

Nu ska jag äntligen komma till varför jag skrev i början att "nu har det hänt igen"....

Denna doktor i S-vall är väldigt uppgtagen och svår att få tid hos. Men han är en underbar och trevlig man som det är svårt att inte tycka om. Han ringde mig en vecka eftder operationen och ville höra hur jag mådde osv...och sa att en kallelse med tid för ett återbesök om ett par veckor skulle skickas till mig. Under tiden gick jag på omläggning av fotens alla stygn och sår på sjukhuset här i stan. Då jag äntligen fick kallelsen till Sundsvall visade det sig att det var en helt okänd läkare jag skulle till! En som aldrig sett min fot. Jag skulle inte få komma förrän i mitten av december, så då ringde jag och frågade varför jag inte skulle till "min" läkare. Fick då till svar att han inte hade någon tid före jul. Då jag, med min dåliga rygg, inte ville åka så många mil för att en okänd läkare skulle titta och´bedömma om och när jag skulle få börja belasta foten så valde jag att vänta till den 18 januari då han kunde träffa mig på erftermiddagen. Han ringde mig ett par dagar innan jul för att önska Kennet och mig God jul och undrade samtidigt varför jag inte kommit till honom. Han berättade att ävern om jag fått kallelse till annan läkare så gick man och hämtade honom för att få veta vad som skulle göras. Det upplyste intde sköterskan mig när jag ringde. Han lovade att jag fick börja använda foten lite, då jag t.ex ställde mig upp från rullstolen eller behövde gå några trappsteg. Han planerade att troligtvis ta bort gipset för gott den 18 januari!!!
Men, tidigt på morgonen dedn 18 januari ringde telefonen och dcet blev återbud pga sjukdom...suck...men jag fick genast en ny tid, den 8 februari. Ok, tänkte jag....Har jag väntat så här länge kan jag väl vänta tre veckor till.
Nu idag när posten kom,, så fanns ett brev som innehöll en avbokninmg av den nya tiden och någon ny tid kunde inte lämnas!
Jag blev så oerhört besviken då jag känner hur alla muskler i benen förtvinar allt eftersom, då jag inte använt dem på så lång tid. Jag får troligtvis börja gåträna nu och jag vill verkligen börja med det! Är nu så rädd att han är långvarigt sjuk. Jag ska ringa dit på måndag och höra hur det står till och även höra om det finns nån möjlighet att få remiss till någon annán läkare i Sverige som behärskar denna unika operationsmetod som kan avgöra om foten är redo för träning.

Har ni läst ända hit, så har ni varit otroligt tålmodiga! Men jag var tvungen att få "skriva av mig" lite.

Kram och trevlig helg. Ni får ursäkta ev. extrabokstäver här och där. Det är inte datorn som är galen...hihi...utan mina stela och omöjliga fingrar som spökar....